Beskedet den 26 mars 2024

”Ett förstadie”, sa han. ”Inte frisk. Inte sjuk.” tänkte jag. ”Dina barn, är de friska?”, frågade han. ”Nu blir det mycket”, sa jag. ”De skulle kunna bli donatorer”, sa han då. Förstod han missförståndet? Såg han rädslan i mig? Att jag givit vidare detta. Till dem. Min största skatt i livet.

”Oj?!”, sa jag. Såg för min inre blick barnet som räddar modern. Kan jag utsätta någon av dem för det? Sen tusen tankar. Andas. Jag lever ju nu. Det är allt. Andas.

Hans röst kommer åter i mitt medvetande. ”Det kan fortgå tio, tjugo år eller så kan det utvecklas snabbt”, säger han. I tanken far jag åter iväg… Är jag sjuk? Eller frisk? Eller inget? Inget kanske? Varken eller? funderar jag när hans röst återkommer. ”…utvecklas till akut leukemi. Då är det akuten som gäller”, säger han. Men jag tar inte in mer. ”Kan det tillbakabildas?” frågar jag. ”Nej”, säger han helt utan tvekan. ”Jo!”, tänker jag, ”det kan det visst”, men jag säger inget högt. Tänker att hans svar kom så fort. För fort. Så jävla tveklöst fort.

Han ställer frågor. Jag svarar. Han lyssnar på hjärta och lungor. Klämmer på mig. Allt verkar bra, om jag förstår honom rätt. ”Ultraljud på hjärtat”, säger han. ”Spirometri. Kanske nu. Kanske sen”, säger han. Kanske både ock, tänker jag. ”Vi hör av oss”, säger han. Gör det ni, tänker jag.

De lägger huvudet på sned. Ser så oändligt medlidsamma ut, läkaren och sköterskan, som vi träffar på vägen ut. Kontaktsköterskan, som ska ringa om någon vecka. ”Det brukar komma frågor”, säger hon med medlidande i ögonen. Hon räcker mig en folder med information. Borde jag gråta, tänker jag. Borde jag gråta, så de kan trösta mig? Så de får utlopp för sitt medlidande? Men han sa ju förstadie? Förstadie till blodcancer. Så sa han. Väl? Då är jag väl ändå fortfarande frisk?

Med kärlek ❤️ allt är väl,

/Mela

(MDS är en kronisk blodcancersjukdom, som man försöker hålla i schack med olika behandlingar. I vissa fall kan man tydligen få benmärgstransplantation. Om den går väl blir man botad. I nuläget har jag ”inte tillräckligt med markörer för MDS”, men läkarna ser det som ett förstadium, att det kommer att utvecklas till det. Jag har lämnat flera benmärgsprover under året som gått samt lämnat blodprover varje månad. Nu blir det blodprov varannan månad och benmärgsprov och återbesök om ett år, förutsatt att jag fortsatt mår bra. Läs mer på https://www.cancerfonden.se/om-cancer/cancersjukdomar/myelodysplastiskt-syndrom)

Törs jag säga att jag har det bra…?

Många har det svårt på olika vis dessa Corona-tider. Inte minst alla sjuka. Vårdpersonalen. Riskgrupper. För mig har det största fokuset landat på återhämtning och rekreation. Och viss frustration. Men lite är det så, att jag törs knappt säga det högt, att den här tiden är en tid av lugn för mig… Det känns som ”man ska vara mer på nåt annat sätt”. Men på riktigt – för mig är det en skön tid. 

Jag har varit sjuk, förmodligen covid-19, men hur ska man veta? Hosta, aningen feber, ont i kroppen, lite snuva, enorm trötthet. Tappade smak och lukt för tre veckor sen. Det ska visst vara ett corona-symptom? Stannade hemma tills sjukvården sa att det var ok att återgå i arbete. Knepigt, detta med att sjukskriva mig… Jag gör ju helst inte det. Men nu var jag faktiskt inte välkommen med mina förkylningssymptom. Gillade läget. Med mycket inre motstånd avbokade jag mina klienter. Och världen snurrade på. Trots allt. Medan jag sakta tillfrisknade. 

Inledde en 40-dagars stilla meditation över Facebook. Den pågår även nu. Dag 21. Med stöd från Mika varje dag. 

Minns 2012. Jag gick en mindfulnesskurs då. Kurstillfällena gick bra, men att meditera hemma varje dag. Jag höll på att gå sönder. Hela mitt undantryckta inre pockade på. Ville ut. Jag var skräckslagen. Mitt inre slets sönder. Och. Det var då resan började. Resan mot ett annat sätt att finnas i världen. Nåja, det var då. Nu är det nu. 

Jag följer mitt sjukdomsförlopp genom meditationen. Märker hur sjukdomen lever mig. Vad den gör med mig. Tacksam över att ”måsta” stanna hemma. Få tid att märka. Kroppen. Tankarna. Känslorna. 

Återgår i arbete. Träffar arbetskamrater, brukare och klienter. Känns så gott. 

Bam! Ryggskottet från helvetet smäller till en kväll. Jag kommer inte ur sängen. Och när jag till slut efter mycket kämpande gör det, måste jag ha hinken. Smärtan väcker ett skarpt illamående. Hela kroppen är plötsligt i ett spänt kaos. När jag slutligen hittar en position i soffan, där smärtan för en stund klingar av kommer tårarna. Tårar av tacksamhet över den hjälp jag får av Johan. Tacksamhet att jag faktiskt tar emot. Kapitulerar. Tar emot. Det är svårt. Mitt inre gör uppror. Och jag kan reglera och tillåta. Tacksam. När dagarna går och den akuta fasen är över inser jag chocken jag bär av att inte ha kommit ur sängen. Att jag inte kunde resa mig… Jag är rädd att lägga mig i sängen. Rädd att inte komma upp. När familjen frågar hur ”ryggen mår” och ”hur det går” är allt för mig i jämförelse med den akuta smärtan. ”Jorå, det går bra. Ja, jo, det gör ont, men inte som då.”

Sjukskriven igen. Missar möten jag verkligen ville vara med på. Avbokar klienter. Med tillförsikt. Jorden rullar på. Jag kan ta lite paus. Vila. Jag får vara med ändå. Måste inte bevisa något. Jag är tillräcklig i min skröplighet. Och jag har fantastiska kollegor, som steppar in och stöttar upp. 

Meditationen löper på. Med ryggskottet kan jag dock inte sitta, utan tvingas ligga. Det funkar. Kommer viktiga tankar, som jag är oerhört tacksam över. Som denna:

”Nu, Mela, har du ju tid att ta hand om kroppen igen. Efter alla år av studier, så öppnar sig tid. Hallå? Mela?”

”Jag hör dig kroppen. Jag hör dig. Vad behöver du?”

”Styrka och uthållighet.” 

”Aha, du tänker så. Ja, men eller hur? Absolut.” 

Som om universum hört allt. Plötsligt öppnar sig en möjlighet att delta i ”Löpning från noll” med Therese Konstig. Gruppen har hunnit börja, men jag är så glad att få komma med. En gång i tiden var jag ”en sån som sprang”, men det är många år sedan nu. Jag sätter mig in löpteknik och planering av träningspass. 

Glad första passet, som faktiskt fungerar, trots ryggen. Om jag lyssnar riktigt noga hör jag ryggen säga: ”Yes! Yes! Yes!”

I en annan tanke under meditationen dyker Inga upp. ”Nu i Corona-tid är vi ju hemma massor.” Har tid att ta emot en ny hund och hitta det stöd vi behöver i vardagen för att få hjälp med promenader någon dag i veckan. Hm…Jag hör av mig till Anna, som tidigare kollade av med oss om vi kunde tänka oss att ta emot henne. Då blev det bara en stress, så trots att vi gärna ville, så sa vi nej. Men nu… nu är läget ett annat. Inser i meditationen ”Nu är läget ett annat.” 

Här är hon. Fina, galna Inga. Boos syster. Om en liten tid hämtar vi hem henne. Prövar och ser om hon trivs. Mentalt är hon redan här hos mig. Den vackra, energifyllda, galna, fina vovven. 

Inga

Och här är de båda två – älskade Boo och hans fina syrra Inga. Jag ser så fram emot att få ta emot Inga. Hoppas hoppas att hon ska trivas här och att hon och Boo trivs med varann. 

Boo och Inga

Men långa stunder i meditationen bara är jag. Iakttar. Märker. En dag kommer jag i kontakt med mycket ledsamhet. Den är välkommen. Den är så vacker, ledsamheten. Spröd. Jag vet inte vad den handlar om riktigt. Det behövs inte. Den får bara vara. Ett annat tillfälle kommer jag i kontakt med ilska. Den är välkommen, konstigt nog. Jag bara är. Med ilskan. Är med ilskan. Den är inte spröd som ledsamheten, mer pockande, mer av en energi framåt. 

Corona-tid. Social distansering. Höga dödstal. Svåra beslut. Mycket rädsla. Och för mig… återhämtning. Tillförsikt. En tid att komma ikapp mig själv efter alla år av utbildning. Landa in i nuet. Med all erfarenhet och ny kunskap i integreringsfas. Och en kropp som är lycklig, när den får stärka sig. Tid att tänka och känna – vad är viktigt för mig? Vad är viktigt för mig nu? För mig? Nu? 

Varje stund har blivit viktig. Varje stund är viktig på sitt eget sätt. Jag måste inte sträva mer. Jag har inget mål långt där framme, när ”allt ska vara bra och perfekt”. Målet är här. Och nu. Jag bara är. Här. Levande. Frågar mig ”Hur lever jag just nu? Hur lever livet mig just nu? Hur är jag levande?”

 

 

Och den lilla flickan är rädd

Jag vrider och vänder på det som hänt. Jag tänker och tänker. Så fort en stunds vila öppnar sig, så kommer tankarna. Ett oroligt band över och inne i magen. Oro i överarmarna. Ilningar i nedre delen av benen. Spända käkar. Spänd tunga. Jag försöker hitta utvägar. Tårarna bränner innanför ögonen, men kommer inte längre än så.

Utan att jag riktigt märker det kliver skam och ångest in, ockuperar delar av mig.

Håller tillbaka. Låtsas.

Håller tillbaka. Låtsas.

Håller tillbaka. Och märker.

Märker att jag fortfarande fungerar, trots skammen som ligger som en skyddande och samtidigt hindrande filt om mig. Märker att jag har fungerande strategier, som hjälper mig att märka. Märker att det finns inget här och nu, att hitta en utväg ur. Det finns inget här och nu, som går att tänka sig genom. Här och nu finns ingenting sånt alls. Egentligen.

Under en meditation kommer insikten. Det här är gammal skit, som bråkar med mig. Jag märker här och nu att mina reaktioner inte är relevanta inför det som sker i nuet. Reaktioner må komma, utifrån det som hänt, reaktioner som möter det som skett nu. Men. Mina reaktioner är inte relevanta.

”Se det som en gåva. Ditt trauma är triggat och nu är tid att läka och lära”, säger vännen jag sträcker ut till.

Trots att jag själv märkt det, så har jag inte förstått, förrän hon säger det så tydligt och rakt. Nu sjunker det in på cellnivå. Det gamla såret jag trodde var bearbetat och upplöst har triggats av händelser i nutid. Det är därför det skaver i magen. Det är därför jag går med känslan av att vara en dålig, patetisk människa, som inte duger nånting till.

En gång för längesedan hände det några gånger att jag gjorde mig synlig inför min pappa angående hans alkohol-konsumtion. Då försvann han. Då fick jag stå till svars. Då drack han ännu mer. När den lilla flickan hade behövt bekräftelse, bli lite hållen, skyddad och få hopp och trygghet, då rubbades hela hennes grund.

När jag idag möter alkoholpåverkade människor gör det något med mig utifrån då. När någon alkoholpåverkad människa idag kliver över min gräns, gör det något med mig utifrån då. Och idag kan jag ännu inte möta det från här och nu, med alla de olika valmöjligheter som kanske egentligen finns. Mitt sår fläks upp och jag är åter en liten flicka, utan handlingsutrymme. Flickan, som uttryckte en längtan, blev trampad på och inte mött i den längtan. Den tystades ner. Den tystades ner. Och så även hon.

Mitt hopp nu är att jag märker vad som händer. Jag vet att jag kommer genom detta smärtsamma sår. Jag vet att jag har människor omkring mig, som kommer hjälpa mig genom.

Och den lilla flickan inom mig är rädd. Och den vuxna kvinnan inom mig står där med armarna utsträckta. Den lilla tvekar.

– Kom, säger jag. Jag är här.

Hon tvekar.

– Jag vet att du är rädd. Kom. Jag håller dig. Jag skyddar dig. Du ska inte vara rädd mer. Du ska inte behöva vara rädd mer. Jag skyddar dig nu.

Inför min inre blick närmar hon sig sakta, hon den lilla, med gyllengult och lite tovigt hår. Hon närmar sig tills hon sitter i min vuxna famn. Den lilla flickan gråter, så hela kroppen rister. Hon kryper ihop i min famn. Jag håller henne. Länge sitter vi så. Jag nynnar sakta en visa för henne. Jag uppmanar henne viskande att släppa fram alla tårar. Jag berättar för henne hur fin hon är och vad bra det är att hon berättar vad hon behöver, vad hon längtar efter.

– Du ska inte längre vara rädd. Jag skyddar dig. Jag ska alltid stå upp för dig. Du är trygg här. Du är alltid välkommen hit. Du är välkommen precis som du är.

Så småningom glider den lilla flickan ner ur famnen, ser mig i ögonen med sina gröna, lite skygga ögon. Jag nickar. Hon springer bortåt, iväg på nåt upptåg, vänder sig om och vinkar. Jag vinkar leende tillbaka. Och snart ser jag bara en skymt av hennes gyllengula hår och smala kropp tills hon är försvunnen ur mitt blickfång.

Nu. Och. Då. Är. Nu.

Hon. Och. Jag. Är. Jag.

Nu. Är. Jag.

”Whatever I long for,
is so near but never here,
so I go on go on,
no sentimentalism.

Tomorrow, here I come,
but when I come near
it all disappear and so I
go on go on,
searching for some new vision”

Mötet rymmer allt

Fyra händer söker sig till varandra, trevande först. Händer, som möts i blindo, når snart varandra. Fingrarnas känsel oerhört förfinad.

De mötande händernas omsorg.

De mötande händernas nyfikenhet.

De mötande händernas lekfullhet.

Mötet. Händernas samskapande. Skirt. Ursprungligt. Helt utan rädsla.

Under skarfen strömmar tårar. När slutade jag tro? När? När?!

En inre tystnad, närapå stumhet rullar hastigt in. Jag når inte ut. Du når inte in. Förvirrad. Ensam. Oförklarlig smärta. Paniken stiger. Jagad. Låt mig bara välja nu, snälla du, vem jag kan ha nära! Jag tror jag går sönder…jag behöver vara lite noga med mig själv just nu. Snälla, låt det vara ok…

Detta är en inre plats jag aldrig varit på. Så olik allt annat. Så smärtsam och samtidigt så självklar breder platsen ut sig. Jag kan bara följa med.

Vid en stilla sjö finner jag mig själv. Änder som kvackar. Vassen som susar. Solen som värmer armar och ben i höstens kyliga luft. Smärtan hittar ut genom kraftiga kramper, illamående och tusenmiljoner tårar. Om och om och om igen. Tills.

Ännu mer ordlös. Något gott pågår. Bortom detta något väntar ett friare liv. Det är min förvissning, trots all förvirring.

”En chock”, säger du senare, när jag sträckt ut på det enda sätt jag kan.

”En chock”, säger jag.

Omsorg. Nyfikenhet. Lekfullhet. Det finns. Även för mig. Däri ligger chocken. Allt som jag hindrar mig själv att få till ett ofantligt högt pris.

De inte bara hör mig, de förstår mig. Kroppen kryper ihop, hulkandet tilltar. Denna gång strömmar gruppens alla händer fram. Hållen. I kärlek. Gråten och skrattet bubblar plötsligt sida vid sida. Så nära varandra.

Det finns. Jag vet det nu. Det finns och även för mig. Kravlöst finns det någonstans. Kravlöst, där jag inte måste stå till svars. Eller ge dig något igen. För mötet rymmer allt det behöver i sig själv. Intet mer ska läggas till.

Mötet rymmer allt som behövs.

Min ögon har öppnats. Hjälp mig finna mod, så mycket mod jag behöver för min fortsatta resa. Hjälp mig stå ut med ovisshet. Jag behöver följa mitt hjärta. Det finns ingen annan väg.

Ett andetag i taget. Life unfolds.

Allt tryggare…alltmer frihet…

Ju mer fysisk aktiv jag är, desto starkare är min kropp.

Ju mer jag visar mig, desto mer sårbar är jag. 

Ju tryggare jag är med min egen gräns, desto större frihet att våga tänja gränsen. 

 

Välkommen 2018

Jag står naken framför spegeln en av årets sista dagar. Suckar. Skamsen över hur jag ser ut, hur jag är. Hatrösten är där, som alltid, och de allra snällaste orden den bjuder på:

”Du är ful och tjock och det går inte att tycka om dig så där. Usch!”

Men jag vänder mig inte bort. Jag skyler mig inte. Jag står kvar. Jag drar försiktigt med handen över kroppen. Min kropp. Det är dags nu. Jag vill inte känna skam över min kropp mer. Jag vill leva! Med rak rygg vänder mig till mitt självhat och säger:

”Ingenting har nånsin blivit bättre av ditt tyckande. Ingenting. Jag har bara missat att leva, när jag försökt dölja mig. Och kanske är det precis det du vill. Du behöver inte vara rädd. Jag är här nu.”

Jag ser på min nakna kropp i spegeln. Här bor jag. Många delar av min kropp är nerstängda. Vissa delar har jag ingen kontakt med alls, ingen känsla av alls. Yogan hjälper mig hitta in i kroppen och återuppliva de sovande delarna.

Jag ser reflektionen av mig och min nakna kropp i spegeln och säger med varm ömhet:

”Du är så fin precis som du är.”

”Du är älskad, du lever och du är välkommen här på jorden.”

”Du älskar och det är vackert.”

Välkommen 2018.

 

En ljusstråle sipprar in i det djupa mörkret

Hon bär ett mörker, ett djupt mörker. En liten, liten spricka bildas och en tunn ljusstråle sipprar in i mörkret. Många timmar bearbetar hon, vänder och vrider, knådar. Hon gråter och skriker. Pausar. Och börjar om igen. Finner en famn hos Jojo att bli hållen i, bli mottagen i – med precis allt det hon är. Trygghet.

Ett mörker. En sorg. En skam.

En mörk, sorglig skam.

Och nu. Framför henne sitter en människa. Hon ser in i hans ögon. Hon ser hela honom med känslan av att han ser hela henne. Och för något ögonblick har hon svårt att avgöra vad som är hennes och vad som är hans. Som ett enda gemensamt nervsystem.

Skräcken griper henne, när hon inser att hon är på väg att uttala sin djupaste skam. Hon hör varningens ord skrikas så högt att hon vill hålla för öronen – men det skrik som kommer inifrån går inte att dämpa så. Längtan står med all sin innerlighet på hennes högra sida och viskar:

– Du är rädd…jag vet…gör det…gör det ändå, Mela.

Kroppen skakar och rister, händerna fumlar kring papperet hon håller i.

-Står du ut? frågar hon honom.

– Jag står ut, svarar han. Jag behöver bara lite tid.

Skräcken och skammen knuffar henne hårt, vill förmå henne att stoppa, vill få henne att förstå att än finns tid att backa, att tystna, att fortsätta gömma och dölja.

Hon sitter framåtböjd. Varje andetag är en kamp. Han behöver bara lite tid, tänker hon. Skammen attackerar. ”Han säger bara så. Egentligen vill han inte höra. Egentligen tycker han att du är en patetisk, misslyckad spillra. Egentligen tycker han att du inte har något här att göra. Du borde bara gå härifrån. Lämna dem i fred. Du stör. Du är i vägen. Du tar deras tid. Du smutsar ner hela rummet med din skit.”

Hon skakar på huvudet där hon sitter, blundar hårt. Kämpar för att öppna ögonen, inte stanna ensam i sitt inre där skammen härjar fritt. Och när hon öppnar ögonen, fortfarande framåtböjd, ser hon. Hon ser tryggheten i den lilla gröna lerfiguren och hon minns att hon blivit mottagen med sin stora skam. Längtans ömma viskande tränger genom larmet som rösten av Jojo: ”Du kan välja att tro honom. Han står ut. Och han behöver tid. That’s it. Och du vet – jag tror på dig.”

Minnen drar förbi. Minnen av långsamhet. Minnen av när hon inte skyndat genom, utan givit tid, då har läkningen också kommit.

Hon kämpar med att titta upp. Ser honom så rakt in i ögonen.

-Jag tror dig, säger hon. Och i samma stund tappar skammen andan och tystnar.

De andas gemensamt, landar in i den annorlunda, oväntade situationen där ingen manual finns. De kan bara ta andetag för andetag, ord för ord. Långsamt. Så att de båda hinner med, stundtals som ett enda gemensamt nervsystem. Den lilla, lilla sprickan vidgas en aning och än mer ljus sipprar in i hennes djupaste mörker och skam, när han och de andra blir vittne till hennes berättelse.

Tid. Långsamhet. All tid i världen. En långsamhet som ger en läkande kraft.

Efteråt ligger hon på golvet. Tidlöst. Tanketystnad. Enorm trötthet. Efterskalv av tårar. Känner värmen från två andra människor mot hennes kropp. Trygghet. 

Och fastän hon inte tror det är möjligt reser hon sig, när det är dags. Samlar sig. Livet går vidare.

Och hon har hämtat hem den fastfrusna lilla gestalten av barnet från historien genom att bli mött och mottagen och våga stå kvar. Hon har hämtat hem lilla Mela, hit till här och nu. Melas resa fortsätter.

Åter-fall

Överväldigad.

Intryck utifrån, inifrån, från dåtid, framtid och nutid. Hemma. På jobb.

Förstår på tankenivå – jag behöver bromsa. Det räcker inte till en sund helhet. Så jag gör det jag kan – jag gasar. Rädd. Griper efter kontroll. Befinner mig i en grumlad värld. Jag märker inte i dimman, att jag faller in i destruktiv stress. Märker, att kollegor märker. Vill gömma. Låtsas. Faller. Åter-faller. 

Kroppen märker. Hjärtat rusar. Tanken svarar: ”Det är nog inte så farligt. Läkaren säger ju att allt är bra. Det är bara lite stress.”

Kroppen lägger i nästa växel. Tanken svarar: ”Jag gör redan det jag kan. Det ordnar sig nog.”

Kroppen svarar an ytterligare. I tanken är det tomt. Helt tomt. 

Sen tårar. Många tårar. ”Jag behöver hjälp.”

Sträcker ut. Får puffar att ta kontakt med terapeuten. Vill, men vågar inte. Finner alla möjliga motstånd. Sträcker ut ytterligare. Tydlighet, som svar, inga omskrivningar: Boka extra tid hos Lars. Han är bra.

Så jag gör det.

Landar i stolen med hela min inre stress påslagen. Kapitulerar. Vi möts. Jag går därifrån avslappnad. Med en tydlig sortering och nya perspektiv. Medveten om att jag passerat en gräns, där jag inte kan fortsätta köra över mig själv. Och rädslan kring vad det innebär. Alltid denna rädsla…

Möter sen en vän över en lång lunch. Blir i mötet med henne varse om hur trött jag är. Långt tröttare än jag märkt. Ytterligare avslappning. Ytterligare val, för att värna mig inifrån. Gäsp…

Tacksam för gestaltresan. Hur den fördjupar och förtätar relationen. Vaskar fram det mänskliga. Bemöter. Möts. Utforskar. Möjliggör. Väcker kroppen. Läker. Ger flöde. Ger liv. Här och nu.

Jag reser mig igen.

 

Jag känner mig levande när…

Jag känner mig levande när jag är trygg. Trygg med att jag är ok i dina ögon, även när jag snubblar, misslyckas och klantar mig.

Jag känner mig levande när jag vet att Du ändå håller din arm omkring mig.

Jag känner mig levande när jag får vara sprudlande, sprattlande, glittrande glad, utan att skammen slafsar mig i hasorna långt innan glädjen ens hunnit märkas inom mig.

Jag känner mig levande när jag ger uttryck för min ilska, när jag genuint skyddar Mig.

Jag känner mig levande när jag tänder mina ljus och skakar till Oshos kundalinimeditation .

Jag känner mig levande när jag dansar och känner in min kropp, precis så som den är.

Och jag ska prova att leva ut än mer, ge mig hän – skrika, sprattla, slå – leva ut allt det där återhållna jag bär på.

Tack, Josefine, för det du delar här:

Josefines yoga

Jag känner mig sorgsen, när jag tänker på hur otrygg jag alltid känt mig – oftast, med många, överallt. Jag känner mig glad, när jag vet att jag går på en annan stig nu.

Det är skillnad nu

Taggad och pirrig. Längtat länge. En känsla av ”Jag är redo.” Solen skiner när bilen styr på de slingriga små vägarna till Södertuna slott. Hon har hämtat upp mig. Det är stort för mig. Hon har hämtat upp mig och vi åker tillsammans, anländer tillsammans. Hon ger mig en gåva, som jag med tacksamhet tar emot. Tillsammans. Inte längre ensam.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Fler genuina ja. Fler genuina nej. En och annan gräns.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Det händer att jag gör mig ”inte ensam”. Ber om hjälp. Sträcker ut. Tar emot stöd, hållande och ibland till och med värmande, vackra ord.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Kollar av då och då. ”Är jag ok? Är jag ok i dina ögon, trots allt?” Väntar skälvande på svaret, som sällan eller aldrig blir det jag skräckslaget inbillat mig.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Kroppens signaler går fram alltmer. Kommer info från den som tas emot med allvar.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Rörelse. Skapar mer och mer rörelse. För det gör mig gott. För det kommer med flöde.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Titt som tätt ett flöde. Ett flöde där jag också märker var flödet är strypt.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Märker samtidigt som det sker…nu är skammen påslagen. Nu vet jag det ganska snart. ”Jag har en skamreaktion.” Och jag klarar av att sätta ord på det medan det pågår, för att märka hur det klingar av…magiskt.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. När ångesten piskar mig…så hittar jag sätt att lugna mig, att grunda mig, att söka stöd.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Jag kan möta dig och ofta fortsätta märka mig.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Jag kan låta mig beröras och påverkas. Jag vet att jag berör och påverkar. Jag är ok med det. Behöver oftast inte krypa ner i mitt mörka hål.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det. Det är inte mitt fel. Det är inte ditt fel. Det är oftast inte fel överhuvudtaget. Ibland möter jag någon och mötet väcker obehag, obekväma känslor. Och…med vissa mäktar jag stå kvar så pass länge att obehaget klingar av…

Asså…wow… Det här livet.

Vackert. Skört. Skirt. Svindlande. Porlande. Bubblande. Kvidande. Fräsande. Glittrande. Stilla. Flödande.

En trygg, erfaren lärare i rummet för oss genom den första veckan med mycket humor och allvar. Hon skapar så mycket trygghet, att mitt väsen pickande viskar ”Ha tillit. Det är lugnt. Hon är ok. Du kommer lära dig så mycket av henne och den här gruppen. Här är det ingen fara. Hon vill dig inget illa. Hon är där. Go! Go with the flow!”

Och. Jag gör det. Jag följer mitt eget tempo. Jag gör mig lite synlig. Jag ok:ar mig även i skammen, som följer synliggörandet. Jag vet om det nu. Skammen som kommer, när jag visar mig. Hennes första ord klingar inom mig, sprött och vackert:

”Bakom skammen vilar skatter. Skammen väver vi runt viktiga saker.”

Hon vet. Det räcker. Och det är allt. Jag är trygg.

Det är skillnad nu. Ja. Så är det.