Melas resa fortsätter

Resan mot ett annat sätt att finnas i världen

Det som inte hände

Hur mår du?

Vad tänker du på?

Hur har du det?

Jag vill berätta nåt för dig. Ok?

Det här är viktigt för mig. Vad är viktigt för dig?

Hur kan vi mötas?

Frågorna, som aldrig ställdes. Mötena, som aldrig blev.

Annonser

Hållen av livet självt

  Vila i livet.

Jag landar på en plats av vila i livet.

Jag visste aldrig, att jag skulle befinna mig här en dag. Jag visste aldrig hur det skulle kännas.

Vila i livet. Hållen av livet självt.

Det går inte att tänka ut hur det känns. Det går inte att tänka ut hur jag ska komma dit. Eller hit. Det går bara att följa hjärtat hur märklig och smärtsam väg det än väljer.

Jag märkte en sak i onsdags, när jag var med och kände på kraften i den ordlösa kommunikationen vi människor alltid har genom sättet vi rör våra levda kroppar på i förhållande till varann.

Jag är inte längre rädd för människor.

”Vad då inte rädd för människor? Du har väl aldrig varit rädd för människor?!”

Jo. Jag har varit rädd. Väldigt rädd. Stundtals skräckslagen. Och nu är jag inte rädd.

I mötet med dig blir jag till.

Jag möter dig mer än gärna, för jag kan välja nu. Jag styr över min egen dörr; öppnar när jag vill och stänger när jag vill. Det som en gång var så svårt, ja, helt omöjligt. Det är över nu. Jag kan säga ja. Jag kan säga nej. Jag kan be att få lite mer tid. Nu är jag så pass trygg med min egen gräns, så jag också vågar ta en risk, utmana mig, att närma mig dig, som gör mig nyfiken. Med häpnad hör jag dig säga ”Välkommen!” och du ber mig till och med att komma lite närmare. 

Och. Det. Är. Först. Nu. Jag. Vågar. Och. Kan.

 

Vila i livet. Vila i tillit.

Vila och njutning. Njuter av allt det som är jag. Och av allt det som jag upplever, när jag lever livet från en autentisk plats inom mig.

Jag skördar frukten av fem-sex år av terapi enskilt och i grupp. Känner en ödmjuk stolthet bubbla upp. Vilken väg jag valt. Wow! Jag har krupit i den mörkaste avgrund, frusit och svettats, klampat runt i min egen skit. Jag har mött min skam, min rädsla och mitt lilla inre barn. Förvirrad och vilse och ändå med en hand i min, som hela tiden har lett mig genom ovissheten och fram hit. En plats av tacksamhet. Tacksamhet för alla människor som finns omkring mig, de människor, som också jag finns omkring. Små delar av allt. Mäktigt! 

Jag ger mig tid att vila. Att känna in. Att märka hur livet är från den här platsen. Att märka hur livet är, när jag släpper kampen och det eviga stretandet.

Jag ger mig tid att fantisera och drömma – hur blir livet nu? Nu, när min awareness ökar lite i taget. Mitt mod likaså. Och den växande förmågan att ta ansvar för det som är mitt. 

”VAD ÄR DET DÄR JÄVLA ‘HÄR OCH NU’, SOM ALLA PRATAR OM HELA TIDEN!?” Jag ler åt min desperata fråga till Jojo för några år sen.

Jag är här nu.

Här och nu.

Now for next. Life unfolds.

Med kärlek

/Mela

Allt tryggare…alltmer frihet…

Ju mer fysisk aktiv jag är, desto starkare är min kropp.

Ju mer jag visar mig, desto mer sårbar är jag. 

Ju tryggare jag är med min egen gräns, desto större frihet att våga tänja gränsen. 

 

pic-e-alicia-keys

En god kraft, som kan ta mig vidare

Sticker kniven i mig själv ytterligare en gång, när jag gör ett i det närmaste fruktlöst försök att visa mig inför dig.

Inom mig hörs orden från den visa kvinnan:

”Nöj dig inte med smulor.”

Ändå dyker skulden upp, kanske i sällskap med skammen. Dessa lirare förmår mig åter gå över min egen gräns. I ett inslag av gamla mönster tar jag, inför mig själv, diskret det ansvar, som egentligen tillhör dig. Per automatik. Det är sen gammalt.

Skillnaden? Min mer sunda inre självreglering visar sig i form av en uppblossande aggression. Villrådig undrar jag – vad ska jag göra med den? Jag vet ju inte ens vart jag ska rikta den. Vänder mig till den visa kvinnan, som svarar an:

”Acceptera aggressionen – se det som en god kraft som kan ta dig vidare åt det håll du vill. Som ett bränsle att ta vara på.”

Tillit. Allt är som det ska. Fortsätt. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Life unfolds.

Söndag med olust går över i lust

Relationer…svårt…och härligt. Försöker uttrycka mig från platsen där jag står, utan att falla platt till gamla mönster. En del av mig vill så gärna dra på offerkoftan, tycka synd om mig, försvara mig, anklaga dig. En annan del vill det verkligen inte ha offerkoftan. Vet nu – under offerkoftan finns inte det liv jag vill leva. Det finns här ute. Här, där jag tar fullt ansvar för mig och mina val. Det blir en balansgång. Yogan blir ännu en gång ett stöd.

Värmer upp med denna korta sekvens. Känner min styrka komma tillbaka. Jag behöver inte offerkoftan. Jag kan uttrycka mig ansvarsfullt, sårbart och ärligt med bådas vårat bästa i tanken. Och jag behöver inte ta ansvar för dig. Du har rätt att reagera på det sätt du behöver.

 

Jag behöver inte och vill inte vara din kompass. Jag är inte din kompass. Ler åt mig själv, mina gamla anpassningar. Nä, jag är min egen kompass och det är fullt tillräckligt.

Kroppen vill töja och böja. Letar upp denna Yin Yoga klass. Ååååååh, så skönt för kroppen, för sinnet, för hela Mela. Nu kan jag fortsätta min söndag med ett inre leende.

 

Jag är jag. Du är du. Jag tar ansvar för mig. Du tar ansvar för dig. It it as simple as that.

img_6772

Mina nya ord – V gånger 3

Visa mig. Visa mer av vem som är jag.

Jag är där nu. Här. På platsen att visa mig.

Öppna upp. Öppna upp för att känna in.

Öppna upp och stänga igen. Hålla i min egen dörr. Vara varse min egen gräns. Vara varse min egen värdegrund. Och våga säga – Nej! Och våga säga – Ja!

Lika svåra båda två.

”Nej, jag vill inte.”

”Ja, jag vill.”

För hon har länge levt efter din önskan. Anpassat sig efter ditt känsloläge. Strategiskt listat ut din vilja. Som en amöba. Ändrat form. Ändrat humör. Ändrat ansiktsuttryck. Ändrat kroppshållning. Ändrat åsikt. Ändrat smak. Ändrat…och ändrat…under lång tid. Med en mask av kontroll, trygghet och stryka. Åh, du giftiga skam – vad har du gjort med henne?! Vad fan, i helvete har du gjort?! 

Och nu. Nu visar hon sig. Som hon är. Med alla olika känslor och tankar. Säger allt oftare det hon tycker. Inte för att passa in, vara dig till lags, försäkra sig om att ingen konflikt uppstår. Nej. Hon gör det för att hon vill. Hon vill att du ska se vem hon är, vem hon faktiskt är, vad hon faktiskt tänker och känner. Hon vill att du ska förstå att hon märker.  Hon märker. Och hon uttalar ibland. 

Det är svårt. Och det går. För hon har grund nu. Hon har något att ta avstamp från. Hon har något att fångas upp av, när hon vinglar till. Det finns nya röster inom henne. Nya röster som stöttar henne, när hon visar sin gräns, står upp för sig själv. En röst till motvikt åt den som ständigt klankat, rackat ner, stoppat, gömt och isolerat.

”Du är så feg som skriver om det här. Du borde säga det rakt ut.”

”Du behöver få ut det på något vis. Gör på det sätt du kan. Den som säger att du är feg, berättar mer om sig själv än om dig.”

img_6761

”Nu kommer han tycka att du är patetisk och oduglig. Du skulle aldrig ha sagt nåt överhuvudtaget. Asså, hur dum får man vara?!”

”Om han tycker du är patetisk eller oduglig, för att du gör det du behöver på det sätt du kan – så är det hans misstag. Fortsätt bara. Du gör det så fint. Jag tror på dig.”

img_6762

”När du satte den där gränsen försvann människan ur ditt liv. Titta bara hur du beter dig! Skrämmer bort folk. Fy fan hur du beter dig. Skärp dig!”

”Du väljer själv vem du vill ha ikring dig. Det är inget fel på att vilja omge sig med människor som vill dig väl och som ger dig energi. Heja dig!”

Nu har hon en annan röst inom sig. En hjälpsam, kärleksfull röst. En grund att stå på, bli lite hållen av, ta avstamp ifrån.

Nu har hon en tillhörighet där hon finner vänskap och kärlek, som bara fortsätter fylla på och fylla på den nya rösten. En tillhörighet dit hon kan gå och hon kan berätta en del om det svåra i livet, det hon helst vill gömma och glömma, men som ändå ständigt har gjort sig påmint, knackat på oupphörligen. Hon kan berätta, utan att bli bedömd, förskjuten, gjord till narr och åtlöje. 

Och visst går det att förstå, att vägen till grund och fast mark under fötterna blir rätt lång, när den hårda, kritiska rösten hunnit få så galet starkt fäste. Jo, det går att förstå. Det tar tid. Det gör ju det.

Hon. Hon, som är jag.

Jag står här. Jag visar mig. Jag visar alltmer av mig.

Det är det svåraste jag gjort.

Det är det roligaste jag gjort.

Det väcker mycket skam ibland.

Det väcker jävligt mycket giftig skam ibland.

Det ger mig en känsla av människovärde.

Det gör mig mänsklig.

Värdefull.

Viktig.

Värdig.

Mina nya ord.

Jag är värdefull, viktig och värdig – och jag behöver visa mig. Visa mitt hela jag, när jag vill, för den jag vill, i min takt.

Det är livet. Det här är mitt liv. Så här är mitt liv just nu.

Välkommen 2018

Jag står naken framför spegeln en av årets sista dagar. Suckar. Skamsen över hur jag ser ut, hur jag är. Hatrösten är där, som alltid, och de allra snällaste orden den bjuder på:

”Du är ful och tjock och det går inte att tycka om dig så där. Usch!”

Men jag vänder mig inte bort. Jag skyler mig inte. Jag står kvar. Jag drar försiktigt med handen över kroppen. Min kropp. Det är dags nu. Jag vill inte känna skam över min kropp mer. Jag vill leva! Med rak rygg vänder mig till mitt självhat och säger:

”Ingenting har nånsin blivit bättre av ditt tyckande. Ingenting. Jag har bara missat att leva, när jag försökt dölja mig. Och kanske är det precis det du vill. Du behöver inte vara rädd. Jag är här nu.”

img_6620

Jag ser på min nakna kropp i spegeln. Här bor jag. Många delar av min kropp är nerstängda. Vissa delar har jag ingen kontakt med alls, ingen känsla av alls. Yogan hjälper mig hitta in i kroppen och återuppliva de sovande delarna.

img_6618

Jag ser reflektionen av mig och min nakna kropp i spegeln och säger med varm ömhet:

”Du är så fin precis som du är.”

”Du är älskad, du lever och du är välkommen här på jorden.”

”Du älskar och det är vackert.”

Välkommen 2018.

 

Hon lever och hon är verkligen här nu

Hon står vid gaveln av det röda trähuset. Solens sista strålar värmer henne, där hon kikar fram. Hårets lyster, såsom guld. Hon iakttar lite på avstånd. Iakttar, lyssnar, känner in människorna någon meter bort.

Hon backar in bakom gavelns hörn. Andas ytligt till en början, för att sedan ta allt djupare andetag. Hon ler. Hon har grund. Hon är stabil. Hon är trygg. Trots allt.

Hon ler för sig själv. Lägger händerna över hjärtat sitt. Du-dunk, du-dunk, du-dunk. Hon lever. Och hon är här nu. Ja, hon är verkligen här nu.

Hon minns. Minns åren som gick. Känslan av att inte finnas till, inte vara på riktigt. Stressen, pressen. Hon drev sig själv allt hårdare i tron att ”komma fram”, ”bli klar”, ”förstå det där som alla andra tycks förstå”. Hon förstod inte att hon bet sig själv i svansen, att hon trampade vatten, att dit hon ville komma – den platsen går inte ens att finna någonstans.

”Dissociation kallas det. Det blir som en splitt. När du inte står ut med känslan, så splittar du upp dig själv från känslan.” Ja, hon förstår det nu, ordet som var grekiska då. Hon kan till och med känna nu, när det händer, när hon kopplar bort sig själv, stänger ner på insidan. Hon fnyser till i ett övergående leende där bakom det röda trähusets gavel: ”Ja, jävlar, vilken fiffig strategi”, tänker hon. ”Och i det långa loppet…” Ögonen tåras. Hon lyfter bort håret hon haft bakom örat. Låter det skymma ansiktet lite.  ”I det långa loppet kommer det med stagnation och…död…” Huvudet faller in mot bröstet, hela kroppen stelnar, hon blundar och andningen stannar. Hon skakar på huvudet åt alla minnen som dyker upp.

Så känner hon plötsligt värmen från solen, som alldeles snart ska försvinna bakom trädtopparna och sjunka ner i havet. Andningen går i gång och hon öppnar ögonen. Hon tar av sig sommarsandalerna och går barfota i gräset bort från människorna. Det sticker och kittlar mot foten på samma gång.

Med sandalerna i handen går över hon över grusvägen och in på stigen genom den lilla skogsdungen och ut på klippan, som ännu en stund badar i sol och värme. Vågornas kluckande och en ensam fågel är det enda som hörs. Hon lägger sig ner på klippan och tittar upp i den blå himlen. På avstånd hör hon svagt ljudet av en åras gnissel och knirkande mot årtullen. 

Nä, just det. Det var inte dags för henne att dö än. Hon vände åter till livet. Och hon är här nu. Hon lever. Hon finns och tar sin plats på jorden, för det är så det är. Inte en enda människa föds förgäves. Det finns en plats för alla, bara för att man finns. Så också för henne. Hon inte bara vet det. Hon känner det. I varje cell känner hon det.

The power of embracing your messy, beautiful life

Jag har funnit platser och människor med vilka jag kan dela hur jag faktiskt mår, utan att frisera sanningen. Det har visat sig livsavgörande för mig.

En härlig livsbejakande podd vill jag dela. Om att kriser är det som får oss att växa. Om att kriser får mig att släppa allt det jag trodde jag behövde, för att se vad som blir kvar.

”Smärtan knackar på allas dörrar och de smartaste människor jag vet är de som säger: ”Kom in och lämna mig inte förrän du lärt mig det jag behöver veta”.”

”Alla springer från smärtan, när vi egentligen ska gå in i den.”

”Alla är rädda för smärtan, men det man ska vara rädd för är ‘the easy buttons”. Det är där lidandet kommer in. Smärta är obligatoriskt, det är det som vi lär oss av.”

”Lidande är det som händer, när vi försöker hoppa över smärtan, att vi försöker resa oss FÖRE fallet.”

Länk till podden ”Super soul conversations”:

The power of embracing your messy, beautiful life

En ljusstråle sipprar in i det djupa mörkret

Hon bär ett mörker, ett djupt mörker. En liten, liten spricka bildas och en tunn ljusstråle sipprar in i mörkret. Många timmar bearbetar hon, vänder och vrider, knådar. Hon gråter och skriker. Pausar. Och börjar om igen. Finner en famn hos Jojo att bli hållen i, bli mottagen i – med precis allt det hon är. Trygghet.

Ett mörker. En sorg. En skam.

En mörk, sorglig skam.

Och nu. Framför henne sitter en människa. Hon ser in i hans ögon. Hon ser hela honom med känslan av att han ser hela henne. Och för något ögonblick har hon svårt att avgöra vad som är hennes och vad som är hans. Som ett enda gemensamt nervsystem.

Skräcken griper henne, när hon inser att hon är på väg att uttala sin djupaste skam. Hon hör varningens ord skrikas så högt att hon vill hålla för öronen – men det skrik som kommer inifrån går inte att dämpa så. Längtan står med all sin innerlighet på hennes högra sida och viskar:

– Du är rädd…jag vet…gör det…gör det ändå, Mela.

Kroppen skakar och rister, händerna fumlar kring papperet hon håller i.

-Står du ut? frågar hon honom.

– Jag står ut, svarar han. Jag behöver bara lite tid.

Skräcken och skammen knuffar henne hårt, vill förmå henne att stoppa, vill få henne att förstå att än finns tid att backa, att tystna, att fortsätta gömma och dölja.

Hon sitter framåtböjd. Varje andetag är en kamp. Han behöver bara lite tid, tänker hon. Skammen attackerar. ”Han säger bara så. Egentligen vill han inte höra. Egentligen tycker han att du är en patetisk, misslyckad spillra. Egentligen tycker han att du inte har något här att göra. Du borde bara gå härifrån. Lämna dem i fred. Du stör. Du är i vägen. Du tar deras tid. Du smutsar ner hela rummet med din skit.”

Hon skakar på huvudet där hon sitter, blundar hårt. Kämpar för att öppna ögonen, inte stanna ensam i sitt inre där skammen härjar fritt. Och när hon öppnar ögonen, fortfarande framåtböjd, ser hon. Hon ser tryggheten i den lilla gröna lerfiguren och hon minns att hon blivit mottagen med sin stora skam. Längtans ömma viskande tränger genom larmet som rösten av Jojo: ”Du kan välja att tro honom. Han står ut. Och han behöver tid. That’s it. Och du vet – jag tror på dig.”IMG_6392

Minnen drar förbi. Minnen av långsamhet. Minnen av när hon inte skyndat genom, utan givit tid, då har läkningen också kommit.

Hon kämpar med att titta upp. Ser honom så rakt in i ögonen.

-Jag tror dig, säger hon. Och i samma stund tappar skammen andan och tystnar.

De andas gemensamt, landar in i den annorlunda, oväntade situationen där ingen manual finns. De kan bara ta andetag för andetag, ord för ord. Långsamt. Så att de båda hinner med, stundtals som ett enda gemensamt nervsystem. Den lilla, lilla sprickan vidgas en aning och än mer ljus sipprar in i hennes djupaste mörker och skam, när han och de andra blir vittne till hennes berättelse.

Tid. Långsamhet. All tid i världen. En långsamhet som ger en läkande kraft.

Efteråt ligger hon på golvet. Tidlöst. Tanketystnad. Enorm trötthet. Efterskalv av tårar. Känner värmen från två andra människor mot hennes kropp. Trygghet. 

Och fastän hon inte tror det är möjligt reser hon sig, när det är dags. Samlar sig. Livet går vidare.

Och hon har hämtat hem den fastfrusna lilla gestalten av barnet från historien genom att bli mött och mottagen och våga stå kvar. Hon har hämtat hem lilla Mela, hit till här och nu. Melas resa fortsätter.

Post Navigation