Melas resa fortsätter

Resan mot ett annat sätt att finnas i världen

Hon stannar i känslan alltmedan livet ’unfolds’

Under flera dagar, ja, flera veckor faktiskt, repar hon mod. Så står hon där en dag, vid sin egen sida, håller sig själv i handen och gör sin egen trygghet synlig inför sitt inre. Hon är inte ensam.

Hon tar några djupa andetag, stillar sig. Därefter öppnar hon sig, träder fram i tydlighet och sårbarhet inför den andra. Hon uttalar sina behov utifrån den sårbara plats hon står på, lugnt och tydligt, i trygghet. Hon förlöjligar inte sig själv, hånar inte sig själv. Nej, hon vet vad hon behöver och hon gör ett försök att bli mött i det. Det är inga märkvärdiga behov hon har, egentligen.

Hon märker snart att den andra inte hör. Eller jo, den andra hör och i samma stund går överlevnadspersonen igång. Den andra värjer sig mot sin egen rädsla och tappar kontakten med henne. Som om det hon gjort vore att hon ställt helt orimliga krav.

Hennes behov går upp i rök inför hennes inre blick där det nu ligger mellan dem. Den andra hör henne inte. Den andre går en match mot sin inre kritiker.

Hon lämnar mötet. Sorgsen. Hon ser nu. Hon förstår nu. Och hon är besluten att inte springa ifrån de känslor det väcker.

Besvikelse? Kanske. Mest handlar det om en sorg att märka hur långt ner hon kommer på prioriteringslistan. Hon är rädd att hon tröttnar på att vänta på att bli hörd, sedd och tagen på allvar. Hon är rädd för att hon kanske ska märka snart att hon inte ens nu hamnar högre på listan. Nu när hon efter år av inre arbete träder fram i sin sårbarhet. Hon är rädd att den andras skamsystem håller ett alltför hårt grepp. Hon är rädd att tiden håller på att rinna ut för något som är så värdefullt för henne. Hon är sorgsen och rädd. Det är det hon är.

Sorgsen. Rädd. Stark. Sårbar.

Så ser hennes liv ut just nu.

Annonser

Mötet rymmer allt

Fyra händer söker sig till varandra, trevande först. Händer, som möts i blindo, når snart varandra. Fingrarnas känsel oerhört förfinad.

De mötande händernas omsorg.

De mötande händernas nyfikenhet.

De mötande händernas lekfullhet.

Mötet. Händernas samskapande. Skirt. Ursprungligt. Helt utan rädsla.

Under skarfen strömmar tårar. När slutade jag tro? När? När?!

En inre tystnad, närapå stumhet rullar hastigt in. Jag når inte ut. Du når inte in. Förvirrad. Ensam. Oförklarlig smärta. Paniken stiger. Jagad. Låt mig bara välja nu, snälla du, vem jag kan ha nära! Jag tror jag går sönder…jag behöver vara lite noga med mig själv just nu. Snälla, låt det vara ok…

Detta är en inre plats jag aldrig varit på. Så olik allt annat. Så smärtsam och samtidigt så självklar breder platsen ut sig. Jag kan bara följa med.

Vid en stilla sjö finner jag mig själv. Änder som kvackar. Vassen som susar. Solen som värmer armar och ben i höstens kyliga luft. Smärtan hittar ut genom kraftiga kramper, illamående och tusenmiljoner tårar. Om och om och om igen. Tills.

Ännu mer ordlös. Något gott pågår. Bortom detta något väntar ett friare liv. Det är min förvissning, trots all förvirring.

”En chock”, säger du senare, när jag sträckt ut på det enda sätt jag kan.

”En chock”, säger jag.

Omsorg. Nyfikenhet. Lekfullhet. Det finns. Även för mig. Däri ligger chocken. Allt som jag hindrar mig själv att få till ett ofantligt högt pris.

De inte bara hör mig, de förstår mig. Kroppen kryper ihop, hulkandet tilltar. Denna gång strömmar gruppens alla händer fram. Hållen. I kärlek. Gråten och skrattet bubblar plötsligt sida vid sida. Så nära varandra.

Det finns. Jag vet det nu. Det finns och även för mig. Kravlöst finns det någonstans. Kravlöst, där jag inte måste stå till svars. Eller ge dig något igen. För mötet rymmer allt det behöver i sig själv. Intet mer ska läggas till.

Mötet rymmer allt som behövs.

Min ögon har öppnats. Hjälp mig finna mod, så mycket mod jag behöver för min fortsatta resa. Hjälp mig stå ut med ovisshet. Jag behöver följa mitt hjärta. Det finns ingen annan väg.

Ett andetag i taget. Life unfolds.

Sök ditt värde inom Dig

Lägg inte i mina händer, snälla du, att ansvara för ditt värde. Det är inte hållbart. Inte hållbart alls. 

Sök hellre ditt eget värde inom dig, oberoende av mig. Då blir du en människa, som står i dina egna skor. Då blir det lättare för mig att se dig, verkligen se dig. Då blir det lättare för dig att se mig, verkligen se mig. 

Detta är så viktigt. Så viktigt för mig.

Ditt värde är oberoende av mig. Mitt värde är oberoende av dig. 

Så möts vi två igen, kära du, hoppas jag innerligt. Från en annan plats.

Jag undrar så vem jag är då, när du ser Mig. Jag undrar så vem du är då, när jag ser Dig. Jag undrar så, kära du, om vår väg vindlar sig fram gemensamt eller ej.

Just nu är vi ännu två.

 Hjärta



Kopplet är tomt…så ekande tomt

Du kom till oss en sommardag för tio år sedan och blev direkt en självklar del av familjen. Och nu finns du inte mer.

Så mycket glädje du givit. Så många gånger du tröstat. Så många gånger du kommit emellan när ilskan stått hög och med din energi dämpat tempot och volymen. Nu får vi hantera allt utan dig.

Alla steg vi tagit tillsammans. Allt badande vi haft. Du vatten- älskade vove! Aldrig mer en promenad, aldrig mer ett bad tillsammans.

All lera och dy du rullat dig i. Alla vattenpölar du druckit ur. Och alla gropar…alla stora gropar du grävt gapar nu tomma, för du finns inte mer. Nu svär jag inte längre över det du ställde till med. Nu önskar jag du gjorde det igen.

Alla grisöron och tuggben du letat efter med fokuserad nos. Alla lördagar i sängen med slumpen av mackan till dig. Det blir inga fler mackor eller grisöron till dig nu.

Alla resor du följt med på – Hälsingland, Finland, Montenegro och Indien. Nu har du för alltid rest klart. Du har gjort din sista resa.

Alla golden-race varv på varv på varv och  alla rådjur du fått vittring på, allt rullande på rygg. Det är slut med det nu.

Alla gånger du blivit så rädd för mörkret och skällt. Alla gånger du livrädd darrat för nyårssmällarna. Nu behöver du aldrig mer vara rädd.

Veterinären sa att du mår alls inte bra. Det såg vi ju på dig, men… Det var verkligen inte vad jag ville höra. Hon sa att vi kan behandla, men det kommer förmodligen inte hjälpa. Så du kom med hem. Några sista timmar med dig. God mat. Träffa Simba en sista gång. Och så mycket närhet, som det bara gick.

 

Du sov inne hos Björn i vanlig ordning. Du och jag gick morgonpromenaden i vanlig ordning. Du fick frukost och ett grisöra…inte alls i vanlig ordning en helt vanlig onsdag. För det var ingen vanlig onsdag.

Linnea låg nära dig hela morgonen. Tiden rann iväg alltför fort. Du hostade lite grann.

2cRk4X%bTLy2lvwdUl1LKA

 

Snart fick vi gå till bilen och åka iväg. Så tunga steg. Så tungt hjärta. Så många tårar. Så mycket smärta.

Väl hos veterinären fick genast ett eget rum. Trubbel, som alltid lika lugn. Jag tror du visste att du skulle lämna oss och bli kvitt din tunga kropp. Vi satt runt dig. Klappade dig. Pratade med dig. Grät för dig, alla minnen och för allt vi inte skulle få uppleva mer. Och du hostade igen.

 

En lugnande spruta. Du la ner ditt fina huvud, fortfarande helt vid medvetande. Allt sömnigare dock. En kanyl sattes i din tass, där du strax fick narkosmedel och på en minut sov du djupt. Till sist sprutan, som gjorde allt så oåterkalleligt. ”Nu slår inte hjärtat mer”, sa veterinären. ”Ta den tid ni behöver. Det är inte bråttom.”

zSOKy0eJTMOQoNMHRejYZg

Och det gjorde vi. Vi tog den tid vi behövde med dig.

Plötsligt kände jag så tydligt – du var inte där. Du hade lämnat livet och din kropp.

Min älskade allra första egen hund. Jag väntade på dig i tjugo år, innan du kom till mig. Tack, för allt du givit. Tack, för allt du lärt mig.

Nu är kopplet tomt. Du är verkligen inte här. Huset är tomt. Trädgården likaså. Platsen framför brasan – ja, där ligger lille Boo ibland.

NRwHRnwSSFCzkM6kgxneRA

Och Boo, han fick en liten smula av min macka imorse. Och jag gömde en bit grisöra igår, som han letade efter med fokuserad nos.

Jag är så glad att ni hann mötas, att du ännu fanns med här då, när han kom. Jag gladdes åt att ha två hundar, så himla härligt! Nu blev det inte så. Alla ställen där du brukar finnas gapar så tomma. Inget slem på golvet heller.

 

Ingen underbar Trubbel, Gosnosen, Sandvargen, Haren, Slemmis eller Snubbel finns här mer. Kopplet är tomt, så ekande tomt.

ObWKqfDKQau2bWkbyOObXA

Spring så härligt och fritt på himmelens ängar. Och möter du min pappa, så är jag säker på att han tar hand om dig. Han ger dig det saftigaste köttbenet du kan tänka dig. Och ni tar en simtur i en lagom sval sjö. Där är det vinter och snö, när helst du vill.

ZRYVleLaRxmKHbL9QwNR0g

2008/04/24 – 2018/09/26

Du finns för alltid nära mig, Trubbel, Minou av Guld. Alltid nära. Ju.

Tills vi ses igen.

 

 

En dag att stanna upp

Känner redan när semestern är slut och hösten bra precis tar sin början att jag har svårt att varva ner, stanna upp. Påslagen. Förkyld i veckor och ett lättare ryggskott. Men nä. Det hindrar inte mig. Jag travar på. Mäktar inte stanna upp.

Inte i mötet med dig dock. I mötet med dig har jag fokus och trimmar min vakenhet, stannar upp med dig. Känner avslappning för en stund.

Att stanna upp med mig. Det är det. Det är då rastlösheten kickar in. Mitt driv, som i andra sammanhang är en fantastisk tillgång blir nu av lite mer destruktiv karaktär.

Anländer så till Stockholm i väldigt god tid för handledning via gestaltakademin och min terapeututbildning. Sjunker ner på en liten, hård stol. Andas. Äter min macka och dricker mitt kaffe. Punkt. Eller ja, typ punkt. Jag ser alla människor. Alla olika människor här på kaféet. Väldigt olika människor på utsidan i alla fall. En valp också i någons famn. Små söta barn med sina pappor. En rullstol. Och olika språk hörs. Slammer från personalen som har en skarp vana här. Deras arbete bara tuffar på. Och så trevliga. Inte så där pliktskyldigt-trevlig, utan på-riktigt-trevlig. Det känns i magen på mig. Välkomnande. Även jag är välkommen här.

Jag sänker blicken. Andas. Andas riktiga andetag. Såna som kommer med avslappning. Checkar in hos mig själv och märker en massa olika saker som pågår.

Äntligen.

Jag är här nu. Hej på mig!

Det här blir ännu en bra dag. Ännu en levande dag. Allt är ok. Allt är som det ska.

Boo Bobeli!

Den 8 september var en glädjens och vemodets dag. Det är en mäktig känsla att få ansvar för en liten oskyldig valp. Glädjen, när dagen äntligen var inne och han skulle flytta hem till oss, var närmast euforisk. Vemod över att lille Boo måste skiljas från sin familj och sitt sammanhang och flytta till ny familj och nytt sammanhang. ”Han är redo”, sa Anna och det hjälpte mig, men jag tror vi båda hade en liknande vemodskänsla ändå.

Ox8QS7vlQnu5PGX3eqGihg

Boo och hans uppfödare Anna Löwegren

IMG_8340

Linnea, Mela. Maja med Boo, Johan och Björn. Fotograf: Anna Löwegren

Alla var med för att hämta hem lille Boo, utom Ellen, som jobbade.

Lille Boo var så cool och lugn. Han klarade en två timmars bilresa galant.

 

Väl hemma kissade han lite på gräsmattan och fick sedan möta Trubbel, vår !0-årige golden retriever. De var så snälla mot varandra. Fint att uppleva.

 

Sen åt han och vilade efter en händelserik dag. Ellen njöt av Boo i fåtöljen och han njöt av henne, när hon äntligen slutade jobbet.

 

Natten gick bra. Så klart ovant med vår nye familjemedlem, men helt ok. Vid fyra ville han ut och kissa.

 

Han äter som han ska, leker som han ska, vilar som han ska, men helst inte ensam. Helst tillsammans med någon av oss. Vi har börjat öva lite försiktigt på sitt och ligg 🙂

 

Lille Boo, lille Bobeli – välkommen till oss. Från första bilden jag såg dig på och längs hela vägen sedan dess, så har det känts som det är meningen att du ska komma till oss. Att möta din uppfödare och känna att det stämmer – mäktigt och härligt.

Tack, finaste Linnea för din drivkraft, när jag gav upp sökandet efter vår blivande familjemedlem.

Jag ser fram emot allt vi ska vara med om tillsammans!

Genom smärtan finns förvissningen

”Jag har något fint att ge dig. Och det är min kärlek.” säger du med sårbarheten fullkomligt blottad. Jag stannar upp. Andas. Jag tror dig. Det är på riktigt. Det är sant. Det är skirt och vackert.

img_6927-1

Orden dröjer sig kvar inom mig månad efter månad. Jag säger det inte till dig. Orden guppar omkring mer eller mindre medvetna. Väcker ordet: förväntan.

Förväntan.

Den lilla flickans längtan efter ovillkorlig kärlek och någonstans att höra hemma, att höra till. Längtan efter att komma hem, vara hemma. Längtan efter att vara efterlängtad av någon. Efterlängtad.

Faderns frånvaro. Faderns ointresse. Faderns egna problem. Faderns otrygghet. Faderns missbruk. Faderns våldsamhet.

Den lilla flickan börjar längta efter det hon på cellnivå vet att hon behöver, fastän ändå så grumligt. Hon famlar. Hon fumlar i sin längtan efter kärlek. Skapar förväntningar på fadern. Hon skapar förväntningar på kärlek, villkorslös faderskärlek. Förväntningar som leder till besvikelse efter besvikelse. Periodvis håller hon det för sin uppgift, att få honom att förstå – det genererar enbart ny besvikelse.

Så blev min längtan till min förväntan till mitt skydd. Så återskapar jag samma mönster, samma trygga mönster. Alltid lika missnöjd. Alltid på min vakt. Försäkrar mig att kärleken inte ska nå fram, för jag är inte värd din kärlek. Ju. Inte värd alls, faktiskt. Egentligen. Det är min skam och den ska döljas.

”Du är inte värd kärlek”, säger min förklädda inre kritiker skarpt. Bakom förklädnaden finns hon, den där lilla, jobbiga, som alltid längtar efter något som inte går att få. Hon som gråter och gråter. Hon som försöker skärpa sig. Bli någon som du kan älska, ge din tid och kärlek, för att du vill och inte för att du måste.

Längtan övergår till en förväntan, som aldrig  går att uppfylla. Så fiffigt. Så kreativt och så välanpassat! För överlevnaden undviker jag kärleken och all dess kraft och magi. Jag lärde mig att kärleken är inte för mig. Jag är inte värd kärlek. Jag är någon det inte går att älska. Jag är bara jobbig, dryg och patetisk. Mest i vägen hela tiden. Kostar pengar också – inte bra. Inte bra alls, faktiskt.

Nånstans där börjar det eviga sökandet efter perfektion, att bli bättre än bäst – då måste du väl ändå älska mig? Lite? Inte? Om jag blir lite mer så här då? Eller så här? Kan du älska mig då?

Skamresan visar mig en ny väg. Skamresan lyfter hinder efter hinder. Skamresan förmår mig att ta makten i mitt liv. Den ger mig ansvar över mig och mitt liv. Genom smärtan kommer förvissningen – jag är väl värd kärlek och tillhörighet. Jag är bara ovan vid tanken, vid känslan, förnimmelsen. Skamresan erbjuder också förståelse för dig. En förståelse, som inte suddar ut mig själv och min upplevelse. En förståelse för dig, var du kom ifrån, att du byggt egna skydd, att missbruket började som ett sätt att vara mer ok i världens ögon. Jag får förståelse för att du gjorde det bästa du förmådde varje stund, liksom jag själv gör. Skamresan förmår mig känna med dig och känna med mig, samtidigt. Skamresan manar mig gå genom smärtan, hur outhärdlig den stundtals känns. Där, bortom smärtan finns liv…livslust…energi…nyfikenhet…glädje… Skamresan bjuder mig att uppleva det som faktiskt är, utan att jag behöver skydda mig, smita undan, skärpa mig, dölja, förställa mig. Skamresan ger mig mina gränser. Skamresan är pånyttfödelse.

img_7184

Undra på att dina ord dröjer sig kvar… ”Jag har något fint att ge dig. Och det är min kärlek.”

Så försöker jag se dig nu. Se dig utan mitt skydd, utan min förväntan.

Så försöker jag höra dig nu. Höra dig utan mitt skydd, utan min förväntan.

Så försöker jag känna dig nu. Känna dig utan mitt skydd, utan min förväntan.

Jag vet inget om morgondagen, liksom inte du heller gör. Här och nu bara. Här och nu vill jag se vad vi har, bortom mina skydd, bortom min förväntan, bortom mitt missnöje. En plats där jag tar mig själv på allvar och med en nypa salt, samtidigt. En plats där jag övar på min självmedkänsla och min empati. En plats där jag ger utrymme för att känna, känna genom alla lager av skydd, av röster, av brus… Vad är det vi har, du och jag? Jag och du?

Det var alltför längesedan nu…

IMG_6937

Det knastrande ljudet under cykelhjulen en skön sommardag…ett av de skönaste ljuden jag vet.

En gammal Crescent, red lady, som har varit min i 25-30 år… Den har varit med om en del, lilla cykeln. Ett tag hade jag en unge bak och en vid styret, Björn och Ellen. Svårt när båda somnade innan vi hann hem för längesen. I Indien har den också varit med. Och forslats med båt hela vägen dit och sedan hela vägen hem igen.

Öm i baken i dag 🙂

Det var alltförlängesedan. Men nu är hon nyfixad och piffad. Cykeln alltså.

 

Det som inte hände

Hur mår du?

Vad tänker du på?

Hur har du det?

Jag vill berätta nåt för dig. Ok?

Det här är viktigt för mig. Vad är viktigt för dig?

Hur kan vi mötas?

Frågorna, som aldrig ställdes. Mötena, som aldrig blev.

Hållen av livet självt

  Vila i livet.

Jag landar på en plats av vila i livet.

Jag visste aldrig, att jag skulle befinna mig här en dag. Jag visste aldrig hur det skulle kännas.

Vila i livet. Hållen av livet självt.

Det går inte att tänka ut hur det känns. Det går inte att tänka ut hur jag ska komma dit. Eller hit. Det går bara att följa hjärtat hur märklig och smärtsam väg det än väljer.

Jag märkte en sak i onsdags, när jag var med och kände på kraften i den ordlösa kommunikationen vi människor alltid har genom sättet vi rör våra levda kroppar på i förhållande till varann.

Jag är inte längre rädd för människor.

”Vad då inte rädd för människor? Du har väl aldrig varit rädd för människor?!”

Jo. Jag har varit rädd. Väldigt rädd. Stundtals skräckslagen. Och nu är jag inte rädd.

I mötet med dig blir jag till.

Jag möter dig mer än gärna, för jag kan välja nu. Jag styr över min egen dörr; öppnar när jag vill och stänger när jag vill. Det som en gång var så svårt, ja, helt omöjligt. Det är över nu. Jag kan säga ja. Jag kan säga nej. Jag kan be att få lite mer tid. Nu är jag så pass trygg med min egen gräns, så jag också vågar ta en risk, utmana mig, att närma mig dig, som gör mig nyfiken. Med häpnad hör jag dig säga ”Välkommen!” och du ber mig till och med att komma lite närmare. 

Och. Det. Är. Först. Nu. Jag. Vågar. Och. Kan.

 

Vila i livet. Vila i tillit.

Vila och njutning. Njuter av allt det som är jag. Och av allt det som jag upplever, när jag lever livet från en autentisk plats inom mig.

Jag skördar frukten av fem-sex år av terapi enskilt och i grupp. Känner en ödmjuk stolthet bubbla upp. Vilken väg jag valt. Wow! Jag har krupit i den mörkaste avgrund, frusit och svettats, klampat runt i min egen skit. Jag har mött min skam, min rädsla och mitt lilla inre barn. Förvirrad och vilse och ändå med en hand i min, som hela tiden har lett mig genom ovissheten och fram hit. En plats av tacksamhet. Tacksamhet för alla människor som finns omkring mig, de människor, som också jag finns omkring. Små delar av allt. Mäktigt! 

Jag ger mig tid att vila. Att känna in. Att märka hur livet är från den här platsen. Att märka hur livet är, när jag släpper kampen och det eviga stretandet.

Jag ger mig tid att fantisera och drömma – hur blir livet nu? Nu, när min awareness ökar lite i taget. Mitt mod likaså. Och den växande förmågan att ta ansvar för det som är mitt. 

”VAD ÄR DET DÄR JÄVLA ‘HÄR OCH NU’, SOM ALLA PRATAR OM HELA TIDEN!?” Jag ler åt min desperata fråga till Jojo för några år sen.

Jag är här nu.

Här och nu.

Now for next. Life unfolds.

Med kärlek

/Mela

Post Navigation