Melas resa fortsätter

Resan mot ett annat sätt att finnas i världen

En dag att stanna upp

Känner redan när semestern är slut och hösten bra precis tar sin början att jag har svårt att varva ner, stanna upp. Påslagen. Förkyld i veckor och ett lättare ryggskott. Men nä. Det hindrar inte mig. Jag travar på. Mäktar inte stanna upp.

Inte i mötet med dig dock. I mötet med dig har jag fokus och trimmar min vakenhet, stannar upp med dig. Känner avslappning för en stund.

Att stanna upp med mig. Det är det. Det är då rastlösheten kickar in. Mitt driv, som i andra sammanhang är en fantastisk tillgång blir nu av lite mer destruktiv karaktär.

Anländer så till Stockholm i väldigt god tid för handledning via gestaltakademin och min terapeututbildning. Sjunker ner på en liten, hård stol. Andas. Äter min macka och dricker mitt kaffe. Punkt. Eller ja, typ punkt. Jag ser alla människor. Alla olika människor här på kaféet. Väldigt olika människor på utsidan i alla fall. En valp också i någons famn. Små söta barn med sina pappor. En rullstol. Och olika språk hörs. Slammer från personalen som har en skarp vana här. Deras arbete bara tuffar på. Och så trevliga. Inte så där pliktskyldigt-trevlig, utan på-riktigt-trevlig. Det känns i magen på mig. Välkomnande. Även jag är välkommen här.

Jag sänker blicken. Andas. Andas riktiga andetag. Såna som kommer med avslappning. Checkar in hos mig själv och märker en massa olika saker som pågår.

Äntligen.

Jag är här nu. Hej på mig!

Det här blir ännu en bra dag. Ännu en levande dag. Allt är ok. Allt är som det ska.

Annonser

Boo Bobeli!

Den 8 september var en glädjens och vemodets dag. Det är en mäktig känsla att få ansvar för en liten oskyldig valp. Glädjen, när dagen äntligen var inne och han skulle flytta hem till oss, var närmast euforisk. Vemod över att lille Boo måste skiljas från sin familj och sitt sammanhang och flytta till ny familj och nytt sammanhang. ”Han är redo”, sa Anna och det hjälpte mig, men jag tror vi båda hade en liknande vemodskänsla ändå.

Ox8QS7vlQnu5PGX3eqGihg

Boo och hans uppfödare Anna Löwegren

IMG_8340

Linnea, Mela. Maja med Boo, Johan och Björn. Fotograf: Anna Löwegren

Alla var med för att hämta hem lille Boo, utom Ellen, som jobbade.

Lille Boo var så cool och lugn. Han klarade en två timmars bilresa galant.

 

Väl hemma kissade han lite på gräsmattan och fick sedan möta Trubbel, vår !0-årige golden retriever. De var så snälla mot varandra. Fint att uppleva.

 

Sen åt han och vilade efter en händelserik dag. Ellen njöt av Boo i fåtöljen och han njöt av henne, när hon äntligen slutade jobbet.

 

Natten gick bra. Så klart ovant med vår nye familjemedlem, men helt ok. Vid fyra ville han ut och kissa.

 

Han äter som han ska, leker som han ska, vilar som han ska, men helst inte ensam. Helst tillsammans med någon av oss. Vi har börjat öva lite försiktigt på sitt och ligg 🙂

 

Lille Boo, lille Bobeli – välkommen till oss. Från första bilden jag såg dig på och längs hela vägen sedan dess, så har det känts som det är meningen att du ska komma till oss. Att möta din uppfödare och känna att det stämmer – mäktigt och härligt.

Tack, finaste Linnea för din drivkraft, när jag gav upp sökandet efter vår blivande familjemedlem.

Jag ser fram emot allt vi ska vara med om tillsammans!

Genom smärtan finns förvissningen

”Jag har något fint att ge dig. Och det är min kärlek.” säger du med sårbarheten fullkomligt blottad. Jag stannar upp. Andas. Jag tror dig. Det är på riktigt. Det är sant. Det är skirt och vackert.

img_6927-1

Orden dröjer sig kvar inom mig månad efter månad. Jag säger det inte till dig. Orden guppar omkring mer eller mindre medvetna. Väcker ordet: förväntan.

Förväntan.

Den lilla flickans längtan efter ovillkorlig kärlek och någonstans att höra hemma, att höra till. Längtan efter att komma hem, vara hemma. Längtan efter att vara efterlängtad av någon. Efterlängtad.

Faderns frånvaro. Faderns ointresse. Faderns egna problem. Faderns otrygghet. Faderns missbruk. Faderns våldsamhet.

Den lilla flickan börjar längta efter det hon på cellnivå vet att hon behöver, fastän ändå så grumligt. Hon famlar. Hon fumlar i sin längtan efter kärlek. Skapar förväntningar på fadern. Hon skapar förväntningar på kärlek, villkorslös faderskärlek. Förväntningar som leder till besvikelse efter besvikelse. Periodvis håller hon det för sin uppgift, att få honom att förstå – det genererar enbart ny besvikelse.

Så blev min längtan till min förväntan till mitt skydd. Så återskapar jag samma mönster, samma trygga mönster. Alltid lika missnöjd. Alltid på min vakt. Försäkrar mig att kärleken inte ska nå fram, för jag är inte värd din kärlek. Ju. Inte värd alls, faktiskt. Egentligen. Det är min skam och den ska döljas.

”Du är inte värd kärlek”, säger min förklädda inre kritiker skarpt. Bakom förklädnaden finns hon, den där lilla, jobbiga, som alltid längtar efter något som inte går att få. Hon som gråter och gråter. Hon som försöker skärpa sig. Bli någon som du kan älska, ge din tid och kärlek, för att du vill och inte för att du måste.

Längtan övergår till en förväntan, som aldrig  går att uppfylla. Så fiffigt. Så kreativt och så välanpassat! För överlevnaden undviker jag kärleken och all dess kraft och magi. Jag lärde mig att kärleken är inte för mig. Jag är inte värd kärlek. Jag är någon det inte går att älska. Jag är bara jobbig, dryg och patetisk. Mest i vägen hela tiden. Kostar pengar också – inte bra. Inte bra alls, faktiskt.

Nånstans där börjar det eviga sökandet efter perfektion, att bli bättre än bäst – då måste du väl ändå älska mig? Lite? Inte? Om jag blir lite mer så här då? Eller så här? Kan du älska mig då?

Skamresan visar mig en ny väg. Skamresan lyfter hinder efter hinder. Skamresan förmår mig att ta makten i mitt liv. Den ger mig ansvar över mig och mitt liv. Genom smärtan kommer förvissningen – jag är väl värd kärlek och tillhörighet. Jag är bara ovan vid tanken, vid känslan, förnimmelsen. Skamresan erbjuder också förståelse för dig. En förståelse, som inte suddar ut mig själv och min upplevelse. En förståelse för dig, var du kom ifrån, att du byggt egna skydd, att missbruket började som ett sätt att vara mer ok i världens ögon. Jag får förståelse för att du gjorde det bästa du förmådde varje stund, liksom jag själv gör. Skamresan förmår mig känna med dig och känna med mig, samtidigt. Skamresan manar mig gå genom smärtan, hur outhärdlig den stundtals känns. Där, bortom smärtan finns liv…livslust…energi…nyfikenhet…glädje… Skamresan bjuder mig att uppleva det som faktiskt är, utan att jag behöver skydda mig, smita undan, skärpa mig, dölja, förställa mig. Skamresan ger mig mina gränser. Skamresan är pånyttfödelse.

img_7184

Undra på att dina ord dröjer sig kvar… ”Jag har något fint att ge dig. Och det är min kärlek.”

Så försöker jag se dig nu. Se dig utan mitt skydd, utan min förväntan.

Så försöker jag höra dig nu. Höra dig utan mitt skydd, utan min förväntan.

Så försöker jag känna dig nu. Känna dig utan mitt skydd, utan min förväntan.

Jag vet inget om morgondagen, liksom inte du heller gör. Här och nu bara. Här och nu vill jag se vad vi har, bortom mina skydd, bortom min förväntan, bortom mitt missnöje. En plats där jag tar mig själv på allvar och med en nypa salt, samtidigt. En plats där jag övar på min självmedkänsla och min empati. En plats där jag ger utrymme för att känna, känna genom alla lager av skydd, av röster, av brus… Vad är det vi har, du och jag? Jag och du?

Det var alltför längesedan nu…

IMG_6937

Det knastrande ljudet under cykelhjulen en skön sommardag…ett av de skönaste ljuden jag vet.

En gammal Crescent, red lady, som har varit min i 25-30 år… Den har varit med om en del, lilla cykeln. Ett tag hade jag en unge bak och en vid styret, Björn och Ellen. Svårt när båda somnade innan vi hann hem för längesen. I Indien har den också varit med. Och forslats med båt hela vägen dit och sedan hela vägen hem igen.

Öm i baken i dag 🙂

Det var alltförlängesedan. Men nu är hon nyfixad och piffad. Cykeln alltså.

 

Det som inte hände

Hur mår du?

Vad tänker du på?

Hur har du det?

Jag vill berätta nåt för dig. Ok?

Det här är viktigt för mig. Vad är viktigt för dig?

Hur kan vi mötas?

Frågorna, som aldrig ställdes. Mötena, som aldrig blev.

Hållen av livet självt

  Vila i livet.

Jag landar på en plats av vila i livet.

Jag visste aldrig, att jag skulle befinna mig här en dag. Jag visste aldrig hur det skulle kännas.

Vila i livet. Hållen av livet självt.

Det går inte att tänka ut hur det känns. Det går inte att tänka ut hur jag ska komma dit. Eller hit. Det går bara att följa hjärtat hur märklig och smärtsam väg det än väljer.

Jag märkte en sak i onsdags, när jag var med och kände på kraften i den ordlösa kommunikationen vi människor alltid har genom sättet vi rör våra levda kroppar på i förhållande till varann.

Jag är inte längre rädd för människor.

”Vad då inte rädd för människor? Du har väl aldrig varit rädd för människor?!”

Jo. Jag har varit rädd. Väldigt rädd. Stundtals skräckslagen. Och nu är jag inte rädd.

I mötet med dig blir jag till.

Jag möter dig mer än gärna, för jag kan välja nu. Jag styr över min egen dörr; öppnar när jag vill och stänger när jag vill. Det som en gång var så svårt, ja, helt omöjligt. Det är över nu. Jag kan säga ja. Jag kan säga nej. Jag kan be att få lite mer tid. Nu är jag så pass trygg med min egen gräns, så jag också vågar ta en risk, utmana mig, att närma mig dig, som gör mig nyfiken. Med häpnad hör jag dig säga ”Välkommen!” och du ber mig till och med att komma lite närmare. 

Och. Det. Är. Först. Nu. Jag. Vågar. Och. Kan.

 

Vila i livet. Vila i tillit.

Vila och njutning. Njuter av allt det som är jag. Och av allt det som jag upplever, när jag lever livet från en autentisk plats inom mig.

Jag skördar frukten av fem-sex år av terapi enskilt och i grupp. Känner en ödmjuk stolthet bubbla upp. Vilken väg jag valt. Wow! Jag har krupit i den mörkaste avgrund, frusit och svettats, klampat runt i min egen skit. Jag har mött min skam, min rädsla och mitt lilla inre barn. Förvirrad och vilse och ändå med en hand i min, som hela tiden har lett mig genom ovissheten och fram hit. En plats av tacksamhet. Tacksamhet för alla människor som finns omkring mig, de människor, som också jag finns omkring. Små delar av allt. Mäktigt! 

Jag ger mig tid att vila. Att känna in. Att märka hur livet är från den här platsen. Att märka hur livet är, när jag släpper kampen och det eviga stretandet.

Jag ger mig tid att fantisera och drömma – hur blir livet nu? Nu, när min awareness ökar lite i taget. Mitt mod likaså. Och den växande förmågan att ta ansvar för det som är mitt. 

”VAD ÄR DET DÄR JÄVLA ‘HÄR OCH NU’, SOM ALLA PRATAR OM HELA TIDEN!?” Jag ler åt min desperata fråga till Jojo för några år sen.

Jag är här nu.

Här och nu.

Now for next. Life unfolds.

Med kärlek

/Mela

Allt tryggare…alltmer frihet…

Ju mer fysisk aktiv jag är, desto starkare är min kropp.

Ju mer jag visar mig, desto mer sårbar är jag. 

Ju tryggare jag är med min egen gräns, desto större frihet att våga tänja gränsen. 

 

pic-e-alicia-keys

En god kraft, som kan ta mig vidare

Sticker kniven i mig själv ytterligare en gång, när jag gör ett i det närmaste fruktlöst försök att visa mig inför dig.

Inom mig hörs orden från den visa kvinnan:

”Nöj dig inte med smulor.”

Ändå dyker skulden upp, kanske i sällskap med skammen. Dessa lirare förmår mig åter gå över min egen gräns. I ett inslag av gamla mönster tar jag, inför mig själv, diskret det ansvar, som egentligen tillhör dig. Per automatik. Det är sen gammalt.

Skillnaden? Min mer sunda inre självreglering visar sig i form av en uppblossande aggression. Villrådig undrar jag – vad ska jag göra med den? Jag vet ju inte ens vart jag ska rikta den. Vänder mig till den visa kvinnan, som svarar an:

”Acceptera aggressionen – se det som en god kraft som kan ta dig vidare åt det håll du vill. Som ett bränsle att ta vara på.”

Tillit. Allt är som det ska. Fortsätt. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Life unfolds.

Söndag med olust går över i lust

Relationer…svårt…och härligt. Försöker uttrycka mig från platsen där jag står, utan att falla platt till gamla mönster. En del av mig vill så gärna dra på offerkoftan, tycka synd om mig, försvara mig, anklaga dig. En annan del vill det verkligen inte ha offerkoftan. Vet nu – under offerkoftan finns inte det liv jag vill leva. Det finns här ute. Här, där jag tar fullt ansvar för mig och mina val. Det blir en balansgång. Yogan blir ännu en gång ett stöd.

Värmer upp med denna korta sekvens. Känner min styrka komma tillbaka. Jag behöver inte offerkoftan. Jag kan uttrycka mig ansvarsfullt, sårbart och ärligt med bådas vårat bästa i tanken. Och jag behöver inte ta ansvar för dig. Du har rätt att reagera på det sätt du behöver.

 

Jag behöver inte och vill inte vara din kompass. Jag är inte din kompass. Ler åt mig själv, mina gamla anpassningar. Nä, jag är min egen kompass och det är fullt tillräckligt.

Kroppen vill töja och böja. Letar upp denna Yin Yoga klass. Ååååååh, så skönt för kroppen, för sinnet, för hela Mela. Nu kan jag fortsätta min söndag med ett inre leende.

 

Jag är jag. Du är du. Jag tar ansvar för mig. Du tar ansvar för dig. It it as simple as that.

img_6772

Mina nya ord – V gånger 3

Visa mig. Visa mer av vem som är jag.

Jag är där nu. Här. På platsen att visa mig.

Öppna upp. Öppna upp för att känna in.

Öppna upp och stänga igen. Hålla i min egen dörr. Vara varse min egen gräns. Vara varse min egen värdegrund. Och våga säga – Nej! Och våga säga – Ja!

Lika svåra båda två.

”Nej, jag vill inte.”

”Ja, jag vill.”

För hon har länge levt efter din önskan. Anpassat sig efter ditt känsloläge. Strategiskt listat ut din vilja. Som en amöba. Ändrat form. Ändrat humör. Ändrat ansiktsuttryck. Ändrat kroppshållning. Ändrat åsikt. Ändrat smak. Ändrat…och ändrat…under lång tid. Med en mask av kontroll, trygghet och stryka. Åh, du giftiga skam – vad har du gjort med henne?! Vad fan, i helvete har du gjort?! 

Och nu. Nu visar hon sig. Som hon är. Med alla olika känslor och tankar. Säger allt oftare det hon tycker. Inte för att passa in, vara dig till lags, försäkra sig om att ingen konflikt uppstår. Nej. Hon gör det för att hon vill. Hon vill att du ska se vem hon är, vem hon faktiskt är, vad hon faktiskt tänker och känner. Hon vill att du ska förstå att hon märker.  Hon märker. Och hon uttalar ibland. 

Det är svårt. Och det går. För hon har grund nu. Hon har något att ta avstamp från. Hon har något att fångas upp av, när hon vinglar till. Det finns nya röster inom henne. Nya röster som stöttar henne, när hon visar sin gräns, står upp för sig själv. En röst till motvikt åt den som ständigt klankat, rackat ner, stoppat, gömt och isolerat.

”Du är så feg som skriver om det här. Du borde säga det rakt ut.”

”Du behöver få ut det på något vis. Gör på det sätt du kan. Den som säger att du är feg, berättar mer om sig själv än om dig.”

img_6761

”Nu kommer han tycka att du är patetisk och oduglig. Du skulle aldrig ha sagt nåt överhuvudtaget. Asså, hur dum får man vara?!”

”Om han tycker du är patetisk eller oduglig, för att du gör det du behöver på det sätt du kan – så är det hans misstag. Fortsätt bara. Du gör det så fint. Jag tror på dig.”

img_6762

”När du satte den där gränsen försvann människan ur ditt liv. Titta bara hur du beter dig! Skrämmer bort folk. Fy fan hur du beter dig. Skärp dig!”

”Du väljer själv vem du vill ha ikring dig. Det är inget fel på att vilja omge sig med människor som vill dig väl och som ger dig energi. Heja dig!”

Nu har hon en annan röst inom sig. En hjälpsam, kärleksfull röst. En grund att stå på, bli lite hållen av, ta avstamp ifrån.

Nu har hon en tillhörighet där hon finner vänskap och kärlek, som bara fortsätter fylla på och fylla på den nya rösten. En tillhörighet dit hon kan gå och hon kan berätta en del om det svåra i livet, det hon helst vill gömma och glömma, men som ändå ständigt har gjort sig påmint, knackat på oupphörligen. Hon kan berätta, utan att bli bedömd, förskjuten, gjord till narr och åtlöje. 

Och visst går det att förstå, att vägen till grund och fast mark under fötterna blir rätt lång, när den hårda, kritiska rösten hunnit få så galet starkt fäste. Jo, det går att förstå. Det tar tid. Det gör ju det.

Hon. Hon, som är jag.

Jag står här. Jag visar mig. Jag visar alltmer av mig.

Det är det svåraste jag gjort.

Det är det roligaste jag gjort.

Det väcker mycket skam ibland.

Det väcker jävligt mycket giftig skam ibland.

Det ger mig en känsla av människovärde.

Det gör mig mänsklig.

Värdefull.

Viktig.

Värdig.

Mina nya ord.

Jag är värdefull, viktig och värdig – och jag behöver visa mig. Visa mitt hela jag, när jag vill, för den jag vill, i min takt.

Det är livet. Det här är mitt liv. Så här är mitt liv just nu.

Post Navigation